http://www.unt.se/kultur-noje/lat-h-vara-h-i-musiken-107664.aspx

Låt h vara h i musiken

(Texten publicerades på unt.se 7/2 - 2010)   15:04 | 10-02-07

Inom svensk musikundervisning händer allt oftare att tonen h felaktigt kallas för B, medan b kallas bess. Musikvetaren Ann-Marie Nilsson berättar om tonernas namn och understryker vikten av att musiklärarna talar ett och samma språk.

Sedan många århundraden finns en väletablerad terminologi inom musiken. Grundläggande är stamtonernas namn (de toner som spelas på pianots vita tangenter). På svenska heter de som bekant c, d, e, f, g, a och h, medan sänkt h heter b. Men många musikelever har på senare tid fått felaktig information. Deras lärare har tutat i dem att det skulle vara tonen h som heter "B" på svenska. För några år sedan, när detta misstag började göras, kunde man inte tro att bruket skulle bli så utbrett. I dag förekommer det inte bara i vissa svenska musikskolor utan har också fått viss acceptans på enstaka musikhögskolor och universitet i Sverige.

Läs mer: Så säger musikutövare i Uppsala om den omdiskuterade tonen.

Den primära bakgrunden till dessa försök att byta ut väletablerade tonnamn och facktermer är okunnig användning av engelskspråkiga ackordbeteckningar, som har förekommit inom jazz och populärmusik. Det medförde inga problem inom någon musikgenre så länge musiker förstod att uppfatta dem som just engelska beteckningar. För något decennium sedan tycks några innovatörer ha missuppfattat dem som nya beteckningar på svenska. De har försökt anpassa svenskan till engelska och snickrat ihop en terminologi, där engelska och svenska principer blandas på ett ologiskt sätt, så att tonen h kallas "B" liksom på engelska, men b kallas "Bess", som ju inte förekommer i något anglosaxiskt system. Sådant lärs alltså numera ut till elever på en del musikskolor. Till och med i en tryckt doktorsavhandling från ett av våra större universitet, skriven på svenska, påstods att ett notexempel med fem korstecken gick i B-dur. Vissa musikfirmor har börjat annonsera ut B-trumpeter som "Bb-trumpet" och essklarinetter som "Eb-klarinett". I en del publicerade instrumentstämmor och visböcker används engelska eller blandspråksbeteckningar, till och med i psalmböcker. Notskrivningsprogram med genomgående engelsk terminologi, där man måste använda b-tangenten för att notera tonen h på datorn, har på senare tid kommit att bidra till tankeförbistringen. 

Tonerna har ju, liksom andra företeelser, olika namn på olika språk. Så har det varit länge. Kunskap om det hjälper förståelsen av tonartsbeteckningar i texter på främmande språk, till exempel i cd-konvolut och noter. Den historiska förklaringen till tonnamnen och hur de kom till hittar man i musiklexikon som Sohlmans musiklexikon (rikslikare på musikområdet) och Brodins Musikordboken (artiklarna "Tonnamn", "B" och "Tonsystem") eller i uppslagsverk som Nationalencyklopedin och Bonniers lexikon. 

Praktiken kommer före teorin. Under tidig medeltid och senare förekom melodier i kyrkotonarter (modus), där olika kombinationer av stamtonerna i den diatoniska skalan (motsvarande pianots vita tangenter) användes. När musikteoretiker på 900-talet behövde skapa benämningar för dessa toner för att skriva ned och minnas melodier prövade de flera olika system med symboler, stavelser och bokstäver alltifrån a till p. Den bokstavsnotation som bygger på sju stamtoner inom en oktav, från a till g, avgick med segern i hela norra och mellersta Europa. Man kunde nu beskriva och notera melodier med hela och halva tonsteg: halva mellan f och e, c och h (som då fortfarande kunde kallas b). Att det just är tonen a som heter a beror på att A då betecknade den lägsta tonen i första modus - inte på att man skulle ha räknat skalan från a.

Men under tidig medeltid fanns det också melodier som innehöll halvtonsteg ovanför a, och man behövde åtskilja två former av tonen b i notskrift och terminologi. Teoretiker hade löst problemet redan omkring år 1000 med att helt avsiktligt och medvetet skriva tonbokstaven "b" (= tonen h) på två olika sätt: dels runt b (b rotundum på latin, liknande b-förtecken), dels kantigt b, som såg ut som ett h (eller återställningstecken) och kallades b quadratum. Det "fyrkantiga b", tonen ett halvt tonsteg under c, har sedan många hundra år hetat "h" på germanska och slaviska språk i hela nord- och Centraleuropa, medan sänkt h heter b. Engelska är det enda språk där det gamla medeltida namnet B har behållits för tonen h, detta trots att även engelska notskrivare på 1100-talet använde b quadratum = h. På romanska språk används medeltida stavelsebeteckningar, till exempel franskans ut, ré, mi, fa, sol, la, si, som de flesta korsordslösare känner till. 

På nätet har det spridits en myt att "h" skulle ha uppstått av ett misstag, men så är det alltså inte. 

Tidigast inom flerstämmig musik från 1200- och 1300-talen växte behovet att notera även andra höjda och sänkta toner med hjälp av förtecken. Då behövdes nya benämningar. På skandinaviska och germanska språk bildades tonnamn med ändelser som -ess och -iss, till exempel dess = sänkt d. Dessa ändelser motsvaras i engelskan av tilläggsorden flat respektive sharp, som i ackordanalyser brukar skrivas med b- och korsförtecken (så kallade accidentaler), till exempel "C#" för C sharp (ciss). Vårt b heter alltså "B flat" på engelska, där det också kan skrivas som B med b-förtecken efter, eller "Bb" ifall teckenuppsättningen saknar b-förtecken. På romanska språk är det andra tilläggsord som används, till exempel franskans dièse och bémol; tonen b heter si bémol på franska. 

Det är, kort sagt, viktigt att veta vilket språk man använder. Man måste nog ändå tro att svenska barn kan lära sig att skilja på svenska och engelska, att svenska musikelever likaväl som tyska, österrikiska, ungerska, ryska, polska, danska och norska barn kan lära sig att det enbart är på engelska som h heter B. Och inte i något annat språk förekommer något så dumt som att acceptera olika namn för samma ton och samma namn för olika toner: h och b. Det bidrar bara till allmän förvirring. 

Inom ramarna för det nätbaserade uppslagsverket Wikipedia, där vem som helst har frihet att göra inlägg, redovisas en web-diskussion om dessa tonnamn. Men detta är ingen diskussionsfråga, och "Bb" (B flat) är inte en "ny svensk beteckning". Det är helt enkelt en fråga om språkkunnighet och historisk bildning. Antingen använder man konsekvent engelska beteckningar när man talar engelska eller svenska beteckningar när man talar svenska. 

Ibland sägs att man bör ändra ett konsekvent och sedan hundratals år vedertaget fackspråk därför att svenska elever inte skulle begripa att h heter h på svenska, eftersom det inte skulle vara "logiskt". Men det går bevisligen att lära sig. De behöver knappast förstå varför tonen a heter a, fastän vi börjar räkna oktaven på tonen c. (Tonföljden "a b c d e f g a" är en frygisk skala i transponerad version - logisk konstruktion, det med.) 

Man kan inte radera ut flera seklers kulturhistoria. De som ivrar för "Bess och B" har den historiska verkligheten emot sig. En "internationell standard" finns inte. Mängder av litteratur, verktitlar och bibliotekskataloger kommer inte att ändras och skrivas om. Naturligtvis går Bachs h-mollmässa och Schuberts ofullbordade symfoni fortfarande i h-moll. Det är mycket inom musiken förutom tonarter och kompositioner, som man inte gärna kan byta namn på, såsom B-trumpeter och B-klarinetter, 12-takters blues i B, h-foten på tvärflöjter. När J. S. Bach komponerade musik över bokstäverna i sitt namn tänkte han naturligtvis inte "Bess-A-C-B". Han använde tonerna B-A-C-H, likadant gjorde Anton Webern. (Det tyska Bes betyder för övrigt inte b utan betecknar dubbelsänkt h = Heses). Dmitrij Sjostakovitj tonsatte signaturen "D. Sch." (med tysk stavning) med tonerna D-Ess-C-H, han tänkte inte "D-Eb-C-B". 

Liberalt sinnade språkforskare brukar ibland hävda att ett språkfel är språklig förnyelse om bara tillräckligt många säger fel. Här handlar det dock inte om språkfel utan om sakfel, eftersom tonnamnet "b" redan är upptaget som vedertagen fackterm. Att införa en engelsk term för en ny företeelse som saknar gängse svensk benämning, till exempel en ny uppfinning, är helt normalt, men olämpligt när det gäller tonnamn. 

En del musiklärare vill använda båda uttryckssätten med "mångkultur" som motivering. Sådan acceptans eller undfallenhet medför tyvärr att andra numera lär ut enbart "Bess och B" (eller, än mer paradoxalt, "Bess och H") till sina elever. Sådant komplicerar och gör att förvirringen växer sig starkare. Alla musiklärare bör naturligtvis ge korrekt information, och det är hög tid för föräldrar och tongivande instanser att se till att lärarna också gör det, för elevernas och kulturklimatets bästa. 

Ann-Marie Nilsson
Docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet, amatörmusiker